Riksdagsdebatten den 27 mars 2026 tecknar en sammanhängande bild av hur renskötseln i norra Sverige utvecklats från en mångfolklig näring till ett system där juridiska rättigheter koncentrerats till samebyarna. Genom historiska exempel och lagstiftningens utveckling belyses hur kvener, tornedalingar, lantalaiset och andra äldre brukargrupper successivt har förlorat inflytandet över mark, vatten, jakt, fiske och naturresurser.

Från mångfolklig till storskalig renskötsel

Renskötseln i norra Sverige var ursprungligen en näring som bedrevs av flera olika folkgrupper. Samer, kvener, tornedalingar och andra fjällfolk nämns som deltagare i den äldre renskötseln. Denna äldre form av renskötsel beskrivs som en mer lokal driftsform med mindre renhjordar och ett begränsat behov av betesmarker. Vapstens lappby är ett exempel på en tidigare renskötselmodell där halvtama renar hölls i relativt små hjordar. Detta var en mångfolklig näring som inte var förbehållen en enda grupp utan utövades av flera av de historiska folken i nordområdena.

De stora förändringarna uppstod under 1800-talet och början av 1900-talet. Samiska grupper från områden i Ryssland, Finland och Norge flyttade in i Sverige och förde med sig en annan form av renskötsel. Denna beskrivs som storskalig och extensiv, baserad på stora renhjordar som krävde betydligt större betesområden än den tidigare renskötseln. Denna form av renskötsel beskrivs som ”någonting helt nytt för Sverige” och sägs ha sina rötter i de stora, glest befolkade områdena i Ryssland och norra Finland. Där passade denna driftsform naturligt in, medan den inte ansågs vara anpassad till svenska förhållanden.

Den storskaliga renskötselns konsekvenser

Den storskaliga renskötseln ledde enligt denna beskrivning till betydande slitage på betesmarkerna. Stora mängder renlav betades ned, vilket i sin tur ledde till minskad biologisk mångfald och försämrad produktivitet i naturen. Som stöd för detta lyftes ett citat från Torkel Tomasson från 1918 fram, där det hävdas att områden som används för renskötsel över tid blir mindre produktiva och till slut nästan värdelösa. Detta visar att problemen med överbetning har varit kända i mer än hundra år. Den storskaliga driftsformen med stora renhjordar skapade ett kontinuerligt behov av allt större markområden och blev en grundläggande drivkraft bakom många av de senare konflikterna om markanvändning i norra Sverige.

Vapsten – ett exempel på den stora omvandlingen

Konflikter om betesområden uppstod som en följd av denna utveckling, särskilt i områdena kring Karesuando och Jukkasjärvi där överbetning ledde till motsättningar mellan renskötare och bofasta. Dessa konflikter blev en viktig bakgrund till de så kallade tvångsförflyttningarna av samiska grupper söderut. Tvångsförflyttningarna beskrivs inte främst som ett resultat av statlig politik i sig, utan som en följd av spänningar kopplade till den storskaliga renskötselmodellen och dess behov av allt större betesmarker.

Ett konkret exempel på denna utveckling återfinns i Vapstensområdet. De äldre renskötselfamiljer som bedrev den traditionella intensiva renskötseln trängdes undan när större renskötselgrupper etablerade en mer arealkrävande driftsform. Vapstensmålet illustrerar hur äldre lokala brukningsformer gradvis ersattes av storskalig renskötsel och hur tidigare brukargrupper förlorade inflytande och kontroll över sina områden. Detta beskrivs som ett mönster som senare upprepades på flera håll i norra Sverige.

Hur samebysystemet växte fram

Dagens lagstiftning knyts till denna historiska utveckling. Staten började ge särskilda rättigheter till samiska renskötare genom de första rennäringslagarna för omkring 170 år sedan. Det juridiska systemet utvecklades gradvis så att renskötselrättigheterna knöts till samebyarna och deras medlemmar. Denna utveckling har gett en liten grupp renskötare allt större kontroll över mark och vatten, samtidigt som andra historiska brukargrupper gradvis har förlorat sina rättigheter.

Dagens samebysystem beskrivs som en direkt fortsättning på denna historiska utveckling. Samebyarna framställs som institutioner som samlar de juridiska rättigheterna till renskötsel, jakt, fiske och markanvändning hos en begränsad krets människor. Ett slags ”skråväsende”, där rätten att bedriva renskötsel är knuten till medlemskap i en sameby. Andra grupper – däribland kvener, lantalaiset, tornedalingar och övriga fjällfolk – är utestängda från näringen och har fråntagits rättigheter som de historiskt har haft del i.

Det juridiska monopolets framväxt

Renskötsel före den storskaliga utvecklingen bedrevs av fler grupper än enbart samer. Kvener, tornedalingar, lantalaiset och andra fjällfolk deltog också i den äldre renskötseln. Dagens lagstiftning bygger därför på en historisk förenkling där en grupp har fått ett juridiskt monopol på rättigheter som tidigare var mer brett fördelade.

Utvecklingen har fortsatt fram till vår tid genom rennäringslagen, samebysystemet och ordningen med riksintresse för rennäringen. Dessa system gör det möjligt för samebyarna att påverka markanvändning, jakt, fiske och samhällsutveckling i stora delar av norra Sverige. Detta beskrivs som en fortsättning på den historiska process som inleddes när den storskaliga renskötseln etablerades i Sverige. Resultatet har blivit att en liten grupp renskötare fått betydande inflytande över mark och vatten medan andra historiska brukargrupper marginaliserats.

Mot en princip om lika rättigheter

Mot denna bakgrund riktas kritik mot de pågående rättsprocesserna där samebyar kräver ytterligare rättigheter till mark och vatten. Dessa processer beskrivs som en fortsättning på samma historiska utveckling där allt mer makt och allt fler rättigheter överförs till samebyarna. Samtidigt saknar kvener, lantalaiset, tornedalingar och andra historiska brukargrupper fortfarande erkännande och representation i de institutioner som fattar beslut om fjällområdena.

Denna historiska genomgång leder till slutsatsen att dagens system bör ersättas av en princip om lika rättigheter. Kvener, lantalaiset och tornedalingar bör erkännas som urfolk eller ursprungsbefolkning i Sverige, statligt stöd bör fördelas lika mellan ursprungliga befolkningsgrupper, rennäringslagen och riksintresset för rennäringen bör avskaffas och alla markägare bör kunna bedriva renskötsel.

Från juridiskt monopol till lika rättigheter

Alla medborgare bör ha samma rätt till mark och vatten på statlig mark ovanför och väster om odlingsgränsen när det gäller jakt och fiske. Detta skulle innebära en återgång till ett system där rättigheterna till naturresurserna inte är koncentrerade till en enda grupp utan delas lika mellan alla som historiskt haft anknytning till området.

Sammantaget beskrivs renskötselns historia som en övergång från en äldre, lokalt förankrad och mångfolklig renskötsel till en mer storskalig, arealkrävande och juridiskt privilegierad näring. Denna utveckling sägs ha försvagat rättigheterna för kvener, tornedalingar, lantalaiset och andra historiska brukargrupper, och dagens konflikter om mark, vatten, jakt, fiske och renskötsel måste därför förstås mot bakgrund av denna historiska process.

Begreppsguide: